Jobba -> Lule -> Sova egen säng

Nu händer det saker. Rebekka töntar omrking på Kenneth Kaunda International Airport (skulle jag tro?) i väntan på att återvända till kylan. Luleå är målet. Luleå och mig.

Dock så är det lite mer problem för mig än vad jag tänkte förut. För någon vecka sedan var det mest "åh, Rebbo, kom tillbaka, buhu, vi saknar dig" men nu är det mer "Rebekkas säng är betydligt bekvämare än min". Ja. De senaste dagarna har jag sovit i Rebekkas säng. Så. Himla. Skön. Och nu ska jag jobba två nattpass på raken, så det här var ju sista natten jag fick sova där.

Å andra sidan så tänker jag mig att det jämnar ut sig då jag kanske får sova på min träplanka, men jag kommer ju att ha Rebbo på andra sidan tejpen att snacka med. Hur som, tillvaron kommer i alla fall att bli bättre då hon kommer hem igen.

Sen när hon är hemma så tänkte jag att vi ska göra ett litet announcement här på bloggen. Bra eller jobbigt? Ja, det får vi se. Det känns i alla fall bäst om Rebekka är tillbaka så att vi gör det tillsammans.

Förresten, Rebekka, om du läser det här så har jag inte städat än. Kanske att jag gör det imorgon i samband med packningen. Kanske.

Livstecken

Igår fick jag äntligen lite livstecken från min kära sambo. Vi har ju varit så oroliga.

Först denna. Detta kan ni även tänka på om ni inte har röstat än (TP-omröstningen här till höger). Och ni kan även bortse från mitt samvetskval i det förra inlägget.

Och lite senare detta. Jag vill ju påpeka hade att hade druckit en del vin här, vilket framkommer på flera sätt.

Men sådärja. Då vet vi att hon lever och förhoppningsvis även njuter av sin semester.

Gott nyanserat år

Ja, då börjar 2014 gå mot sitt slut. I skrivande stund är det bara ca 10 timmar kvar av det faktiskt. Vad har varit bäst då?

• Punkfest XI. Skitkul. Allt var bara bäst, rakt igenom, i några dagar. Hamnade i djup postmangeldepression efteråt.
• Sommaren. Inget sommarkneg för första gången på flera år. Levde billigt, var fattig, var glad typ hela tiden. Allt var bäst. I alla fall som jag minns det.
• Rebbo flyttar in. Vi flyttar ut henne från hennes gamla plejs. Släpar en tung jävla orgel nerför tre trappor, klämmer in alla hennes prylar och skrattar åt att vi inte kommer att få plats. Får plats ändå, nätt och jämt. Åker hem en vecka och upptäcker vid min återkomst att allt är annorlunda. Livet förändras för alltid och jag sover under en plansch med sexpositioner och en Manowarflagga.

Alltså, nä. Palla göra listor.

Tydligen har livstecken lämnats av Rebbo. De verkar leva ett riskfyllt liv där nere och undviker lagens långa armar dagarna i ända. Förväntningarna på hennes diabildsvisnings vid återkomsten är höga! Tyvärr sammanfaller den ju med Norrbotten HCFEST, vilket kommer göra det problematiskt med alla känslor. Dels se på massa bra band, dels träffa massa folk en aldrig ser, dels vara i Lule och dels att Rebräka är tillbaka kan ge för många intryck. Förhoppningsvis har jag glömt hela den här toalettpappersgrejen tills dess så att återföreningen inte inleds med en utskällning.

För övrigt funderar jag på om jag var lite för kritisk i mitt senaste inlägg. Hon hade gjort en del saker som kan vara värda att lyfta (nu kommer en till lista ändå):

• Hon hade gått ut med soporna. Det helt utan påminnelse. Bra jobbat.
• Det var städat och fint.
• Hon hade tvättat mina kläder.
• Hon hade diskat.

Så, jag hoppas att det kan ge en mer nyanserad bild av hur det var att återvända. Men ändå, inget toalettpapper.

Hem till Umeå

Nu är jag tillbaka i Umeå och enligt rykten och bilder så har Rebbo landat i Zambia. Det är dock oklart var hon befinner sig för tillfället. Jag förväntar mig en god redogörelse för den här resan sen, hon lyckas alltid hamna i konstiga situationer så fort hon lämnar sin sida av tejpen.

Saknade består också. Dock inte efter Rebekka, utan efter toalettpappret. Eller okej, nu har jag fyllt på lagret, men vafan. Så här var det då:

Rebekka lämnade lägenheten typ 21a eller 22a december, så hon hade haft någon vecka själv i lägenheten innan hon for söderut. Jag kom tillbaka till Umeå igår kväll och släpade mig trött och jävlig hemåt. Dum som jag är så bestämmer jag för att mitt sug efter munkar är alldeles för stort, så jag sätter igång att baka munkar. 21.50, alltså 10 minuter innan affären stänger så upptäcker jag att det finns en liiiten, liiiten remsa kvar på toalettpappret. Det är alltså allt toalettpapper som finns i hela lägenheten. En liiiten, liiiiten remsa. Nu var det lugnt och ingen fara, så det behövde inte bli en sån där "de-här-handdukarna-får-vi-nog-lov-att-slänga-nu"-situation, men ändå. Tänk om jag hade kommit senare på kvällen? Tänk om det hade varit panik? Är det verkligen ok att lämna lägenheten utan en ok mängd toalettpapper kvar på rullen?

Så, ni kan rösta här till höger så får vi se vad ni tycker om detta beteende. Är det ok? Eller är det upp till var och en att bära med sig toalettpapper ifall att?

Hem till gården

Saknad.

Tomhet.

Och ett rent golv.

Nu är jag hemma i Dalarna för att fira jul, återvänder till Umeå 27-28 december någon gång. Rebekka håller ställningarna på Stipendiegränd fram till 22a, sen far hon till, hör och häpna, Zambia. Vad ska hon göra där? Jo, umgås med hennes före detta (och, vad jag tror, inte alls lika charmiga) rumskamrat. Hon kommer då vara borta i över en månad, så jag kommer att ha hela rummet för mig själv hur länge som helst.

För visst har jag berättat vad som brukar hända när jag är ensam utan Rebekkas övervakande öga? Jo, det blir dålig film-tajm. Min gissning är att jag någon gång under januari 2015 kommer att se The Expendables 3.

Då det inte kommer att kunna bli så mycket konfliker (om nu inte Rebbo har lämnat sängen obäddad/lag kläder på min sida) så kanske vi kan få henne att föra någon slags resedagbok här, där hon kan berätta om vad hon har gjort och hur mycket hon saknar mig. Jag tror att det kan vara intressantare än min eventuella (läs: ofrånkomliga) recension av The Expendables 3.

Underwearrior

Över en månad har gått sedan senast, då vi kom ut som lurifaxar av rang. Men nej, vi har inte blivit galet yxmördade av någon i bekantskapskretsen som inte kan ta ett enkelt skämt. Vi har bara varit lata.

Faktum är att det inte har varit så mycket kontroverser mellan oss. Sambolivet har liksom bara flutit på rätt så ostört. Vi har diskat varandras disk, delat julmust, sagt godnatt och släckt lampan när den andra vill sova och så vidare och så vidare.

Tills igår. Det jävla aset alltså.

Så här var det: Båda fick för sig att städa lite. Då, helt plötsligt, anklagar Rebekka mig för att lämna smutsiga kalsonger på hennes sida. "Absolut inte!" svarar jag, då jag är en sådan som slänger allt i tvättkorgen direkt och inte sprider ut mig över hela golvytan som en annan (Rebekka). Så jag är ganska säker på att det här inte rör sig om mina kalsonger, utan det är någon annans. Och mycket riktigt. Rebekka håller upp ett par färgglada kalsipper med ett plågat ansiktsuttryck. Jag svarar då att det där är inte mina.

Godtar Rebekka det? Nej.
Tror hon mig? Nej.
Hävdar hon bestämt att det visst är mina? Ja.
Slänger hon kalsonger i ansiktet på mig? Japp.

Kalsongkastarkriget är då i full gång. Jag sular tillbaka dom med ett välriktat kast tillbaka i fejset på krigshetsaren och spottar ut ett "mennnn gefaaaaannn i, det är jjuuuu innnteee minaaaa jääävvvlllaaaaa..." och så får jag tillbaka dom i ansiktet igen. Nu sitter Rebekka i sin säng igen och jag spänner ögonen i henne och upprepar det jag tidigare har hävdat samtidigt som jag slänger kalsongerna på hennes dator, dels för att få ett andrum och kunna idka diplomati. Det slutar i alla fall med att Rebekka rycker på axlarna och undrar högt för sig själv vems det då kan vara.

Igår fick jag på omvägar reda på att Rebbo hade redan vid första kastet kommit på att det ju var Charlies kalsonger. Vilken slutsats kan vi dra av det här då? Jo, att Rebekka är beredd att starta krig/störa sambosämjan bara för att slippa ha ett litet, litet fel i något. Läskigt.

Ville och Rebbo = Lurifaxar

Charlie kom på oss ganska tidigt. Agnes och Nils också. Ni andra som vi har umgåtts med tror jag inte har någon ursäkt egentligen.

Idag är det 1 november och Viktor Heed = Snygg är nu slut och jag och Rebekka får äntligen knäcka en bärs. Äntligen. Men som den skarpsynte har märkt så är vi kanske inte så överdrivet taggade på det som vi borde vara, så här utan folköl och kir på en månad.

Grejen är ju att vi inte har varit utan kir och folköl på en månad. Viktor Heed = Snygg = Ljug. Vi har inte haft en nykter månad. Vi har varit ganska fulla, i smyg. Eller ja, typ i smyg. Var det ingen som har reflekterat över att Rebbo har däckat kanske två gånger på Verket? Eller när jag kalsongbrottades med Nils på hans inflyttningsfest? Eller det faktum att jag inte var särskilt sur efter Distraktions senaste katastrofspelning? Det här är något som jag och Rebekka planerade redan tidigt i våras, att det vore en kul grej att göra. För inte tror ni att vi skulle orka gå omkring och vara nyktra nu när oktober har varit en sådan kanonmånad när det kommer till festligheter?

För Hilda, Jon och Åsa, jag var inte trött. Det var inte därför jag inte ville köra bilen hem. Faktum var att jag hade druckit en flaska kir, slugt förklädd till svartvinbärssaft för att jag "saknade smaken så", precis innan ni frågade mig.

Rebekka igår när hon kom hem. Detta kommer

att få ett eget blogginlägg inom kort.

Och Hilda, ett särskilt förlåt till dig. Det har funnits folköl när du har varit här och hängt. Gömt i garderoben och under sängen. Haha.

Einar, jag hade inte alls glömt bort att jag köpt en flaska kir för att "spara till den här helgen". Jag drack upp den när Hellre Vargen skulle spela.

Så nu ska det bli rätt så skönt att kunna dricka folköl utan att försöka gömma den lite halvdåligt, kunna beklaga mig när jag är bakis och inte behöva spela pigg men framförallt att jag inte behöver försöka komma på trovärdiga anledningar till att köra bil.

Så tack för den här månaden. Nu är allt tillbaka till det vanliga. Vi syns ikväll på Verket!