Över en månad har gått sedan senast, då vi kom ut som lurifaxar av rang. Men nej, vi har inte blivit galet yxmördade av någon i bekantskapskretsen som inte kan ta ett enkelt skämt. Vi har bara varit lata.
Faktum är att det inte har varit så mycket kontroverser mellan oss. Sambolivet har liksom bara flutit på rätt så ostört. Vi har diskat varandras disk, delat julmust, sagt godnatt och släckt lampan när den andra vill sova och så vidare och så vidare.
Tills igår. Det jävla aset alltså.
Så här var det: Båda fick för sig att städa lite. Då, helt plötsligt, anklagar Rebekka mig för att lämna smutsiga kalsonger på hennes sida. "Absolut inte!" svarar jag, då jag är en sådan som slänger allt i tvättkorgen direkt och inte sprider ut mig över hela golvytan som en annan (Rebekka). Så jag är ganska säker på att det här inte rör sig om mina kalsonger, utan det är någon annans. Och mycket riktigt. Rebekka håller upp ett par färgglada kalsipper med ett plågat ansiktsuttryck. Jag svarar då att det där är inte mina.
Godtar Rebekka det? Nej.
Tror hon mig? Nej.
Hävdar hon bestämt att det visst är mina? Ja.
Slänger hon kalsonger i ansiktet på mig? Japp.
Kalsongkastarkriget är då i full gång. Jag sular tillbaka dom med ett välriktat kast tillbaka i fejset på krigshetsaren och spottar ut ett "mennnn gefaaaaannn i, det är jjuuuu innnteee minaaaa jääävvvlllaaaaa..." och så får jag tillbaka dom i ansiktet igen. Nu sitter Rebekka i sin säng igen och jag spänner ögonen i henne och upprepar det jag tidigare har hävdat samtidigt som jag slänger kalsongerna på hennes dator, dels för att få ett andrum och kunna idka diplomati. Det slutar i alla fall med att Rebekka rycker på axlarna och undrar högt för sig själv vems det då kan vara.
Igår fick jag på omvägar reda på att Rebbo hade redan vid första kastet kommit på att det ju var Charlies kalsonger. Vilken slutsats kan vi dra av det här då? Jo, att Rebekka är beredd att starta krig/störa sambosämjan bara för att slippa ha ett litet, litet fel i något. Läskigt.
